# 8 Trädgårdskvinnorna med Boel och Inger

Vi fortsätter på temat Internationella kvinnodagen och idag ska vi få höra mer om kvinnornas väg till trädgårdsyrket! Jag har pratat med trädgårdsantikvarie Boel Nordgren och hortonom Inger Olausson. Båda har bakgrund från SLU och båda vävde ihop sina egna utbildningar och valde till olika kurser inom bl.a. miljö och agrarhistoria.

Inger Olausson
Foto: Stefan Svensson

Inger, som har vuxit upp med en pappa inom trädgårdsyrket, fick tio år efter examen en doktorandtjänst inom avdelningen för agrarhistoria och fick då möjlighet att fördjupa sig i trädgårdsnäringens historia. Idag forskar hon om trädgårdsbranschen och hur den har utvecklats genom tiderna, bland annat med genusfokus. 
- Som forskare har jag fortsatt fördjupa mig i trädgårdsodlingens växtskydd i ett historiskt perspektiv, och har etablerat begreppet hortikulturhistoria som benämning på mitt forskningsfält. 

Boel Nordgren
Foto: Pernilla Wästberg

Boel kommer från en småbrukarsläkt och har vuxit upp med omfattande odling till husbehov. Hon har inspirerats av detta men också av sin sambos mormor Edla som levde på och brukade samma lilla gård under hela sitt liv, en gård som Boel och hennes sambo idag tagit över. Samtalen med Edla om livet på gården bidrog till Boels intresse för kvinnors historiska betydelse inom trädgård. Edla gav även upphov till Boels företagsnamn – Edlas Have.

Inger och Boel förenades i sina intressen för agrar- och kvinnohistoria.
- Trädgårdsbranschen i Sverige var kraftigt mansdominerad. Kvinnorna var mindre synliga och få hade lika fina titlar som sina manliga kollegor, men visst fanns de! Det var en ögonöppnare som ledde till att jag och Boel kom att diskutera dessa frågor allt mer frekvent, säger Inger. 

Kvinnorna har historiskt haft stor betydelse för hemträdgården, särskilt för odlingen av mat till familjen och de har varit med och arbetat ute på åkrarna. Ändå var bara ett fåtal, kortare, trädgårdsutbildningar tillgängliga för kvinnor innan sekelskiftet 1900. Först därefter blev även längre utbildningar tillgängliga. Många ansåg att det inte var lämpligt för kvinnor att vara trädgårdsmästare, bland annat för att det ansågs vara för tungt rent fysiskt. 
- Att kvinnor hade sämre tillgång till utbildningar än vad männen hade är egentligen inte alls unikt för trädgårdsområdet, så här har situationen varit inom många yrkesområden. Det som är speciellt och intressant med trädgårdsområdet är att kvinnor haft så stor betydelse för trädgården vid hemmet men ändå hade svårigheter att erövra trädgårdsmästaryrket, berättar Boel.

Agdatorp och elever vid trädgårdsskolan ur Per-Gunnar Perssons arkiv

Antalet kvinnor som var trädgårdsmästare, trädgårdsarbetare och liknande ökade från knappt 300 (3% av yrkeskåren) år 1910 till drygt 2 200 (9%) år 1940, enligt Inger.
- Idag domineras flertalet trädgårdsutbildningar av kvinnor, men det är svårt att säga om kvinnor och män har tillgång till branschen på samma villkor. Det skulle vara väldigt intressant om det gjordes någon studie kring detta!, säger Boel. 

Maria Bolin Idun 1917, nr 21

Kampen för att kvinnorna skulle få samma möjligheter till utbildning som männen drevs bland annat av Fredrika Bremer Förbundet med profiler som Maria Bolin. Kring sekelskiftet 1900 startades också privata trädgårdsskolor av och för kvinnor. Stina Swartling, Ida Schmidt och Lillie Landgren var drivande på den fronten. Att det så sent som 1923 startades en särskild trädgårdsskola för kvinnor tycks ha varit för att somliga kvinnor undvek de manligt dominerade utbildningarna för att de kände sig utsatta där, för att de hade svårare att få ihop praktiktiden som krävdes för att bli antagen och kanske också för att de ansågs behöva en annan typ av utbildning, mer kopplad till hemträdgården och småbruken. 
- Kvinnors starka koppling till, och betydelse för, hemträdgården har ibland använts som argument för att kvinnor skulle få en annan, kortare och mer grundläggande typ av utbildning än den längre som kunde leda till en chefsposition, säger Boel.

Kritiken mot kvinnor inom trädgårdsyrket ökade under första delen av 1900-talet, möjligen p.g.a. att kvinnorna blev allt fler inom yrket. Under andra världskriget anställdes fler kvinnor som trädgårdsmästare då männen kunde kallas in, men de är inte omnämnda i tidskrifterna från denna tid. 
- De kvinnor som en gång kämpade för att ta sig in i branschen känner de flesta inte till något om. De nämns sällan i skildringar om trädgårdsbranschen i ett historiskt perspektiv och är sällan synliga i de källmaterial som kommer från den tid då de var verksamma, berättar Inger. 

Stina Swartling avbildad i Idun nr 15, 1900. Foto: E. Sundewall (Göteborgs universitetsbibliotek)

På frågan om vilka tre kvinnliga profiler de skulle vilja lyfta fram svarar de Stina Swartling, Ida Schmidt och Sigrid Hård af Segerstad. Stina Swartling startade Espenäs trädgårdsskola år 1899 följt av Ida Schmidt och Sigrid Hård af Segerstad med Agdatorps trädgårdsskola. Här kunde kvinnor lära sig om trädgårdsskötsel, småbruk och förädling av grödor som de sedan tog med sig ut i yrkeslivet eller till det egna hemmet.
- Vid sekelskiftet 1900, då utbildningsmöjligheterna för trädgårdsintresserade kvinnor var obefintliga, tog de saken i egna händer och startade skolor riktade enbart till kvinnor, berättar Boel. De har skrivit om dessa tre kvinnliga föregångare i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som finns på nätet. (Missa inte detta omfattande arkiv med historiska kvinnor från medeltid till nutid.)

Sigrid Hård af Segerstad ur Mitt Hem 1906, nr 8

Vi har mycket att lära från dessa kvinnor än idag. Boel menar att vi också kan se trädgårdsodlingen som ett sätt att nå självständighet och klara oss i svåra tider. 
- Detta är ju något som är högst aktuellt även idag, även om det då och för dessa kvinnor inte handlade om klimatfrågan utan om möjligheten för kvinnor att kunna försörja sig själva. Chansen att få en anställning var, för eleverna vid skolor som Espenäs och Agdatorp, tämligen små, och förhoppningen från ledningens sida var förmodligen att somliga av eleverna skulle hitta andra sätt att nå självständighet, förklarar Boel.

Flera av kvinnorna som drev frågan om kvinnors rätt till trädgårdsyrket var också engagerade i kvinnorörelsen, däribland Ida Schmidt. 
- Det kan mycket väl ha varit så att Schmidt såg trädgårdsodlingen som ett redskap i kampen för kvinnans frigörelse, säger Boel.

Boel berättar att hon och Inger planerar att skriva en bok om kvinnors väg in i trädgårdsbranschen 1860-1960. Inger fyller i:
- Trots att branschen nu är kvinnodominerad lyfts ofta en man fram då någon skriver om eller talar om ”trädgårdsmästare”. Vi vill visa en bild som i högre grad återspeglar hur det faktiskt var.

Något som de båda skulle vilja se mer av i svenska trädgårdar är fruktträd och bärbuskar. Båda vill även lyfta fram vårt gröna kulturarv.
- Framför allt sådant som redan finns i den egna trädgården, men även den potential som finns bland kulturväxter som odlats under lång tid i Sverige och har en stark koppling till traditionella odlings- och matvanor.  
Inger tipsar även om Matkult, en kunskapsbank över traditionell matkultur i Sverige. 

Foto: Peter Lübeck

Boel skulle även vilja se fler frigående höns och husbehovsodling. Hårdgjorda ytor får det gärna bli mindre av. 
- Jag tycker ju det är rätt synd när det blir för mycket sten och hårdgjorda ytor. Gärna mindre sådant till förmån för större biologisk mångfald.

Jag riktar ett stort tack till Boel och Inger för att de så frikostigt delat med sig av dessa glömda, men så viktiga, delar i vår branschs historia. Själv känner jag mig stärkt av att finna historiska kvinnliga förebilder inom trädgård även i Sverige. Jag är evigt tacksam för den kamp om ett mer jämställt samhälle som mina kvinnliga föregångare drev och hur jag idag tar det för givet att kunna gå en trädgårdsutbildning, bära titeln trädgårdsmästare och till och med kunna få en chefsposition.  

Men med det sagt finns det dock mer vi behöver jobba på i branschen. Som kvinna upplever jag ofta att jag blir annorlunda behandlad än mina manliga kollegor, mestadels av män. Några exempel följer. 

- Min erfarenhet eller utbildningsnivå efterfrågas men inte den manliga kollegans, som kan ha lägre kompetens- eller utbildningsnivå.
- Det görs kommentarer om min kropp som är helt irrelevanta. 
- Jag har flertalet gånger blivit kallad ”lilla flickan”.
- Blivit kallad “bossig” för att jag ger en tydlig instruktion. (En man skulle däremot anses vara en bra ledare.)
- Mött personer som endast tilltalat manlig kollega eller förutsatt att denne är min chef. 
- Fått kommentaren “Jag älskar att se en kvinna stå på knä sådär". 
- Fått förklarat för mig hur ett träd planteras eller gräsmatta sköts, av en icke utbildad man (mansplaining).
- Jobbat på arbetsplats som endast hade arbetskläder för män med ex smal höft och stora långa ben. Ledningen förstod inte varför det skulle vara bra med arbetskläder för kvinnor…
- Männen på arbetsplatsen använder maskinerna medan kvinnorna planterar blomsterurnor.

Det är tröttsamt ibland, absolut. Men därför är det så otroligt viktigt att lyfta kvinnans position i branschen, nu som då. Som jag skrev om i tidigare inlägg, med ett mer jämställt samhälle kommer även positiva effekter på klimatet. 
Win-win för alla!